shiverinside

Om fem dagar börjar jag gymnasiet, före alla (de flesta) andra.
Det här sommarlovet har gått fort. Fortare än något annat. Men när man sitter där, uttråkad, på en regnig dag...då går tiden inte så fort. Men nu när sommaren alldeles snart är över känns det som om den bara har rusat förbi. Jag har inte hunnit med.
Men jag känner mig ändå redo nu. Skulle jag ha en veckas sommarlov till skulle jag nog bli mer rastlös, så jag tror att det är en bra tidpunkt att börja nu.

Det är självklart massor som yrar runt inom mig. Glädje, rädsla, ångest, förväntan, nervositet, längtan, förhoppningar, spänning...
En himla massa frågor också. Vad har jag att förvänta mig egentligen? Är jag den enda som inte har någon kompis från första början? Blir det en jäkla massa plugg nu? Vilka ska man umgås med? Hur ska man bete sig?
Det är klart att man ska vara sig själv, men man kanske inte alltid är så säker på vem man är. Och det är ju kompisarna som formar en, man blir som man umgås. Om man i november månad träffar en gammal vän från nian, då kanske man inte alls är samma person som man var då, eftersom man lärt känna nytt folk.

Jag måste ändå säga att de positiva känslorna överväger de lite mindre härliga. Att jag är nervös är ju helt förståeligt, det är nog de flesta, i alla fall lite grann. Men jag är mest förväntansfull! Det här ska nog bli bra...

Ni 93:or, vad känner ni inför skolstarten?