shiverinside

Så innerligt irriterade på er, hoppas att ni vet det :) PUSSAR OCH KRAMAR!



Åt nyss upp min otroligt goda (som vanligt) gorbys. Tycker det är sorgligt när jag har ätit upp den, verkligen.
Jag vaknade vid åtta när jag skulle gå upp tio.. Och jag är en sån person som inte kan somna om när jag vaknar utav mig själv heller, så det var ju helt perfekt. Låg och tänkte i en halvtimma eller något, sedan satte jag mig vid datorn. Morgonen var seg. Mötte Jennie på hållplatsen, sedan steg Elin & Johanna på lite senare. I Angered mötte vi Hanna & Oliver, så vi åkte med dom. Orienteringen var jobbig :'< Hanna & Elin var typ vägledarna för jag, Johanna & Jennie följde bara efter dom, HAHAH. Men inte fan kunde dom vänta, nejnej! ORKA. Vi hade två timmar på oss, men tog bara halva tiden ^^
Mötte Julia senare, vi satt på bron ett tag och chillade igen innan vi gick till kyrkan och snackade med Johan. Sedan kom Anna och de andra. Vi gick igenom regler osv, sedan gjorde jag & Anna någon "demonstration" utav den där berättelsen om mannen som hade en femhundralapp och skrynklade ihop den osv, så var den fortfarande lika värd, ja ni vet. Ska också gå runt och lägga lappar här på Idtjärn, funkar väl ok.

Pallar inte skolan imorgon, seriöst. Skulle varit med Sophia efter skolan, men vi tar det någon annan gång :p På fredag blir det i alla fall bio med Julia :) Ska bli kul, vi ska se What happens in Vegas, hihi. Och på lördag blir det möjligtvis något med konfagruppen, hoppas :D


Kärlek har aldrig riktigt varit min grej. Har aldrig haft ett seriöst förhållande, jag är absolut inte den som alla trånar efter. Visst, jag är bara(?!) femton, kärlek kommer! Men allvarligt, jag måste vara en utav kärlekens fiender. Inte för att jag ogillar kärlek, bara när den är emot mig, utan vi passar inte bra ihop helt enkelt. Jag + kärlek = inte sant. En utav anledningarna är nog att jag ganska osäker i mig själv. Jag menar, jag vågar inte stå för vem jag är, för jag skäms över mig själv. Det gör jag faktiskt. Jag skäms över mitt utseende och jag skäms över hur jag beter mig. Det känns som om jag skulle misslyckas som flickvän. Jag vågar inte ge kontrollen över mig själv till någon annan på det sättet när jag själv knappt har någon kontroll. Jag tycker det är underbart när det pirrar i magen, verkligen. Jag vill bara stanna i den stunden, inte tänka på vad som ska komma.
Jag har svårt för att prata med människor om hur jag vill ha det. Det känns som om alla tycker emot mig, och då vågar jag inte säga vad jag tycker. Oftast när någon frågar hur jag mår säger jag att det är bra, fast det inte är det. Som idag, jag glömde mina papper i kyrkan, så vi gick in igen och jag sa det till Mia. Medan hon letade efter papprena frågade hon "hur mår du?" och jag sa "... bra :)". Då frågade hon om det var något jag ville prata om eller om jag behövde berätta något. Hon sa att jag visste vart hon fanns i så fall. Det värmde faktiskt. Hon märkte nog att jag var rätt nere.

"Vad är det?"
"Ingenting."
"Jag ser att något är fel, vad har hänt?"
"Men ingenting sa jag ju."
"Kom igen, jag vet ju. Jag lyssnar."
"Men det är okej, inget speciellt.." Och så går jag iväg.

Förlåt. Förlåt för att jag jämt gör sådär. Du lyssnar på mig, det vet jag. Men jag vill inte komma och störa med mina problem även ifall det är du som frågar. Det känns som om det skulle gå in i ena örat och ut i det andra. Jag ska försöka bättra mig, jag ska. Men när du gör så som du gör nu blir jag ännu mer osäker. Är det verkligen som du säger? För du skrämmer mig..
I don't wanna lose you.. I wouldn't be able to handle it.. Especially not once again.