shiverinside

Jag är så jävla mjegkpjnedkdpe. Seriöst, i detta läget hatar jag mig själv så sjukt. En sida utav mig i alla fall. Måste jag vara så självisk hela tiden? Jag vågar inte ens öppna munnen, för allt jag säger blir tydligen fel. Jag är så jävla rädd för att förlora dig helt. Jag är förmodligen på god väg. JAG HATAR DET. Vad är det som händer egentligen? Som jag skrev igår, "det är som en klump i magen fylld med frågor utan svar", ja det var en förjävla bra förklaring.

"how am i supposed to feel about the things i've done?
i don't know if i should stay or turn around and run.
i know that i hurt you things will never be the same,
the only love i ever knew i threw it all away."

FANFANFANFANFANFANFANFANFANFANFANFANFAN. "Look at the mess you've made me to." Eller gjorde jag det själv? Allt är mitt fel, jag vet. Jag får skylla mig själv, jaja. MEN JAG ORKAR INTE UTAN DIG.
Och jag får tidsångest också. Fyfan.